Matematikern som blev konstnär

Axel Ahlsén har alltid varit en betraktare. Han trivs med att i lugn och ro ta in en omgivning som rör sig både snabbt och långsamt. Han vet inte om betraktarrollen beror på att han går med rullator och har vissa talsvårigheter, eller om det är en del av hans personlighet – men han har en lika tydlig social sida och trivs bland vänner och bekanta.

Under pandemin blev intrycken få, han kunde sällan lämna sina föräldrars gård där han bodde och valde att isolera sig, men Axel utnyttjade tiden till att utveckla sitt konstnärskap med nya idéer. En av idéerna blev till en uppskattad konstutställning där han projicerade ett bildspel med sin fotokonst på höbalar. Idén kom från en utställning han besökte i Kalmar 2019 och som så ofta annars utvecklade han det ytterligare ett snäpp.

– Jag såg utställningen i Kalmar där de gjort om tavlor till bildspel. Jag ville göra något liknande och såg mig omkring på gården efter något vitt. Höbalar uppställda bredvid varandra funkade bäst och den böjda ytan gav en extra häftig effekt, berättar han.

Efter isoleringen har han mängder av idéer att förverkliga, men Axel föredrar att inte dela med sig av någon.

– Jag prövar och diskuterar mina tankar och projekt med några få i min närhet för att både bli utmanad och inspirerad att ständigt utveckla min konst. Det är en ständig process att både observera och prova fram koncept tills dess att jag känner mig nöjd och först då visa för omvärlden, säger han.

‍

Vill inte bli uppmärksammad för sitt handikapp

Axel har en CP-skada sedan födseln och det är vare sig något han försöker dölja eller göra någon större sak av. Det han vill och jobbar hårt för är att utveckla sig själv och sitt konstnärskap. Han har ett flertal assistenter från Särnmark som turas om att jobba. När det ska fotograferas är de med och bär kameran, byter objektiv och tar han om praktiska detaljer – allt orkestrerat av Axel.

Det är omöjligt att inte bli imponerad av hur han fotograferar och bildbehandlar med teknikens hjälp, trots utmaningarna med finmotoriken, men han håller fast vid principen att bli bedömd för det han faktiskt uträttar.

– Jag vill bara att bilderna som jag gör ska synas och ställas ut på samma villkor som för andra. Folk ska bara titta på bilderna om de gillar dem, inget annat, säger han bestämt.

Att han har kommit att bli förebild för många är inget som han reflekterar över.

– Det är så klart kul om man kan inspirera och vara en förebild på något sätt. Roligast är nog att kunna få uppskattning av det man lyckas åstadkomma redan innan betraktaren vet om mitt handikapp. På så sätt vill jag vara en förebild att visa att man inte behöver nämna eller lägga vikt vid sitt handikapp utan snarare fokusera på det man faktiskt kan åstadkomma med sitt intresse och engagemang, säger han.

Bildkonstnär med banbrytande idéer

Som ung gick Axel ofta på konstutställningar och museer med sina föräldrar, där odlades hans intresse för att uttrycka sig genom konst. Men hans fascination för mönster och geometri tog honom först till kandidatstudier på Uppsala universitet inom fysik och matematik. Han lärde sig mycket, assistenterna hjälpte till att anteckna på lektionerna och han trivdes med studentlivet. Men sista året blev studierna allt för komplicerade och han valde då att hoppa av. Matematiken och fysiken finns ändå ständigt närvarande i hans fotokonst.

Ett sätt att skapa konst som han ofta återkommer till är att han utgår från ett foto (som han sedan flera år tar själv med hjälp av ett stabilt stativ) och förvränger det i ett bildbehandlingsprogram enligt matematiska uträkningar. Han kopierar och lägger samma bild ovanpå tills bilden transformeras till något annat – ett konstverk.

Han är nöjd med sin bakgrund på universitet som ger en vetenskaplig grund till ett i övrigt relativt ovetenskapligt yrke.

– De delarna kompletterar varandra bra. Fysiken berättar hur världen fungerar, men fotokonsten undersöker hur världen ser ut och upplevs, säger han.

‍