Fisketuren som förändrade livet för Gösen

– Jag var en idrottstokig femtonåring som var på väg in i AIK:s ungdomsakademi när olyckan skedde. Det sprack såklart, men jag gick vidare fort. Efteråt försökte jag förresten köpa min morbrors MC, men där sa min mor stopp och tur var väl det, skrockar Gösen.

Vi ses i hans hus en bit utanför Åkersberga. Det är enombyggd sommarstuga som Gösen och hans fru Arléne flyttade till när de tröttnade på att det byggdes för mycket och nära deras gamla lägenhet i Nacka.

– Vi har byggt ut och byggt om både här och där. Hade det inte varit en sommarstuga hade vi aldrig fått bygga så här, utan en massa ”handikappanpassningar”, berättar Gösen.

Att gå sin egen väg och strunta i normer är kanske typiskt för Gösen, som möjligen borde kallas för Guldfisken, sett till alla sina idrottsliga framgångar under åren. Vi sitter i Gösens soffa och dricker kaffe och pratar om de första paraolympiska spelen i Tel Aviv 1968, om hans guld i femkamp 1976, silvret i sittande volleyboll 1980 och bragden mot USA i rullstolsbasket, i Stoke Mandeville 1984, när de vände ett underläge på 30–40 poängtill vinst och kammade hem bronspengen.

”Vad har du inte hållit på med?” ropar Arléne som grejar iköket.

Och det stämmer. Bengt-Gösta ”Gösen” Johansson har meriter som inte kan matchas av någon. Han har därav varit en förebild för många inom handikappidrotten och coachat andra svenska idrottare till sina framgångar. Som kronan på verket uppfann Gösen sporten kälkhockey tillsammans med vännerna RolfJohansson och Karl-Gunnar Karlsson.

– Jag, Roffe och Karl-Gunnar brukade träffas ute påDrevviken, mest för det sociala. Karl-Gunnar hade plogat upp en liten isfläck där. Plötsligt var det någon jävel som slängde ut en puck på isen. Varför ska vi inte kunna spela hockey tänkte vi och det blev en fullträff, berättar han.

På den tiden stakade de sig fram på kälkar, sådana där med stora medar i gjutjärn.

–  Roffe lever än idag, men Karl-Gunnar är i himlen. Han var tekniker, mekaniskt duktig. Så han tillverkade slädar åt oss i plattjärn. De vägde ju ton jämfört med idag, men man kunde åka och dribbla och föra pucken under sig.

Till en början var de 10–12 kompisar som spelade mest för skojs skull. Sen fick de med sig Norge som höll på med ”ispigging”, ett slags hastighetsåkning på kälke.

– Vi sa till dem att om ni börjar med kälkhockey så ser vi till att fixa ett ispigging-lag. Vi trodde att det skulle gå rätt snabbt att komma med i OS för alla höjdare inom parasporten på den tiden var väldigt positiva när vi hade uppvisningar, men det dröjde och först 1994 var det premiär för kälkhockey i Paralympics i Lillehammer. Jag minns att Norge var segersäkra, men vi tog hem OS-guldet och de grät. Vi var ett jädra tufft gäng på den tiden, berättar Gösen.

Även om Sverige fortfarande skördar vissa framgångar inom handikappidrotten är det stor skillnad mot hur det var då, tycker Gösen.

– Vi var så många på den tiden som höll på. Den som uppfann polio-sprutan förstörde mycket, säger Gösen och skrattar.

Han tillägger att det inte heller fanns så mycket annat att göra än att träna. ”Nu tar datorspelen säkert mycket av den tid som vi la på idrott”.

Bengt-Gösta Johannson har varit kund hos Särnmark sedan han fick personlig assistans.

– Som dubbelamputerad behöver jag hjälp med ganska mycket och min personliga assistent fungerar som en käpp i vardagen. Jag var faktiskt inne på ett annat assistansbolag än Särnmark först, men jag fick dålig feeling efter ett möte. När jag träffade Särnmark var det något helt annat. Handläggaren som hjälpte mig med min ansökan om personlig assistans var väldigt engagerad och följde med när kommunen och Försäkringskassan gjorde hembesök. Det kändes tryggt och bra.

Men allt som rör sin personliga assistans är Gösen långtifrån nöjd med.

– Förmånsbeskattning av en assistent, bara för att det är en anhörig som utför assistansen, det är helt åt helsike.

Kaffet är uppdrucket och Arlénes hembakta kanelbullar är slut. Vi funderar över om jag kommer hamna i köer på Essingeleden på väg därifrån och så pratar vi om deras nästa resa tillsammans.

– Vi ska till Teneriffa, ligga vid poolen och hyra scootrarför att åka på lite utflykter. Det blir samma hotell för femte gången i rad, berättar Arléne.

Är hotellet så bra eller är ni bara bekväma?

– Både och! Det är ett rörelsevänligt hotell som heter Hovima Costa Adeje. Vi rekommenderar det verkligen!