Bäverexperten som vill ge mer makt till rullstolsanvändare

Göran Hartman är precis vad man hoppas möta i en universitetslektor med ett långt yrkesliv bakom sig. Han är skarp och finurlig – med förmågan att skapa en fängslande berättelse om hur bävrars dammbyggande kan innebära både inlagring och utsläpp av växthusgaser. Han är tillräckligt kunnig för att hoppa över fackuttrycken och nyfiken på samtalspartnern.

Fram till en olycka 2014, där han föll och landade så illa att han blev förlamad i nästan hela kroppen, var han mycket ute i fält på diverse exkursioner. Nu sköter han allt jobb från hemmakontoret eller arbetsplatsen i Uppsala, men forskandet har till stora delar fått avslutas.

— Jag kan inte gå ut i markerna alls längre, den maskinen är inte uppfunnen än, och en biolog gör sitt jobb i fält. Det måste vara rimligt plan mark, även om jag har en terrängrullstol så klarar den inte stock och sten eller våtmark precis, säger han.

Det som fortfarande kan göras i forskningsväg är allt som kan skötas från skrivbordet. Göran bedömer vetenskapliga skrifter för eventuell publicering och även ansökningar om pengar till internationella forskningsprojekt. Han ger också expertråd om så kallade re-introduktioner, när en utrotad art ska återintroduceras i ett samhälle. Även här är det den djupa kunskapen om bävrar som ligger bakom.

— Bävern återintroducerades till Sverige efter att ha varit utrotad, så fenomen som rör den typen av saker hamnar hos mig ibland. Det kan vara nästan vadsomhelst, nu senast var det ett pungdjur nere i Australien, på någon ö där, som jag skulle försöka ge råd om, berättar Göran.

‍

Efterlängtad återgång till kontoret

En stor del av Görans arbete som universitetslärare är undervisning. Han har även andra uppdrag från universitetet som ordförande i ett par nämnder och studentombudsman med uppdrag att hjälpa studenter som blivit anmälda till disciplinnämnden för ett misstänkt fusk.

Återkomsten till kontoret efter en lång pandemipaus var efterlängtad av Göran och kanske även hans assistenter.

— Att gå till jobbet betyder inte minst att ha tillgång till sina kollegor och vice versa. När det gäller undervisningen så är det bara att inse att det inte blir samma resultat på distans, mycket beroende på att man inte kan läsa av studentgruppen och att de har svårare att koncentrera sig. Dessutom har det nog varit tråkigt för assistenterna att helt plötsligt inte åka med till jobbet och istället sitta här hemma, säger Göran.

‍

”Samhället behöver fler rullstolsanvändare bland besluten”

‍

Göran har assistans dygnet runt och behöver enligt honom själv ”i princip hjälp med allt utom att prata”. Det innebär hjälp med saker som att gå på toaletten, på- och avklädnad och att äta.

— Jag har möjlighet att röra vänster arm så jag kan hjälpligt hantera en dator med en touchpad fastspänd i handen. Det går långsamt som synden förstås, men det får jag ta, säger han.

I samhället finns det mycket kvar att förbättra enligt Göran, som tar Försäkringskassan som ett mindre bra exempel. Han har precis skrivit ut en överklagan gällande förlängning av handikappersättning.

— De kallar det förlängning men det är ingen förlängning anser jag, de har bara dragit ner på ersättningen. Det är en ständig dränering av energi denna Försäkringskassa men det är jag ju inte ensam om att se det så, säger han.

Hur är det på restauranger och andra offentliga platser?

— Det varierar, det är bra på vissa ställen och sämre på andra. Man kan se hur det ser ut inne i Uppsala där de bygger små fällor åt en. Man kommer upp på trottoaren på ett ställe men sedan kommer du inte ner på den andra änden av kvarteret. Då får du åka tillbaka igen och hitta en annan väg, ofta i körbanan.

Det skulle aldrig hända en bil, att man får åka in på ett ställe utan att komma ut sedan?

— Nä exakt, det är okunnighet eller ignorans att det blir så – ibland båda delarna. Det är ungefär som många ställen där det byggts en jättefin ramp som leder upp till dörren – och sedan är det en decimeterhög tröskel som är omöjlig att komma över med rullstolen. Det har jag råkat ut för rätt många gånger. Eller så är det en ramp in och sedan en trappa och ingen hiss – vad var då poängen med det hela? Man måste tänka rullstolen hela vägen.

Hur kan man motverka det?

— Det är nog ändå oftast inte ovilja bakom utan okunnighet. Det får man motverka med information och olika forum eller liknande. Det är för få rullstolsanvändare som får vara med i de här besluten, det är bara gående som tänker lite kort. Det är klart att saker funkar bra på ett plant verkstadsgolv där de testar grejerna, men kanske inte ute i verkligheten.

‍

Göran om…

…tjusningen med bävrar

De är lätt att bli nyfikna på, det är ju lite roligt hur de är ute och stökar till alltså. De bygger om naturen för att det ska passa dem och det inför en helt ny störningsdynamik i landskapet som gör att den biologiska mångfalden ökar på landskapsnivå. Det tycker jag är jättespännande.

…distansarbete

det är många sammanträden som vi inte behöver ha, att man träffas för jämnan. I synnerhet för oss som är utspridda i landet och dessutom som jag har svårt att röra mig. Det är helt enkelt jäkligt onödigt att vi är ute och åker när vi mycket snabbare, lättare, billigare och utan att släppa ut koldioxid kan träffas över nätet istället och ha sammanträden. Det ser jag som den stora skillnaden. Men ska man prata med kollegor och studenter så föredrar jag att göra det ”på riktigt”.

…naturen

Jag hann med mycket innan jag skadade mig, men att vara ute i naturen det saknar jag. Nu får jag nöja mig med att jag har en stor jäkla trädgård! Jag bor ju på landet så det är åtminstone betydligt större än en villaträdgård.